Om några år tänkter du kanske, att du borde gjort detta just denna helg, tagit itu med ditt liv.
Om några år tänker du kanske att det hade varit lättare då.
Kanske orkar du inte tänka på allt du missat. Vilket liv du kunde haft.
Eller känner att tanken på det smärtar så oerhört att du väljer att fortsätta samma liv, resten av livet även då.

Kanske ger barnen dej reaktioner på att du inte tagit hand om dej, och varit för feg för att försvarat dem och deras rätt till ett tryggt hem.
Du vet säkert att det viktigaste för barnen är att en av sina närmaste, om bara en endaste mår bra. Nån att formas efter in i ryggmärgen.

Att växa upp i en dysfunktionell familj utan att nån tar tag i problemet ger utslag, men för livet. Kanske bara med symptom som ångest som inte syns men väl är ett grymt handikapp att leva med.
Kanske kopierar barnen din partners beteende eller ditt sätt. Väljer att stå ut precis som du. Vill du det?

Det är ditt val att stanna varje dag men dina barn får lida och får men för livet. Varje dag är värdefull nu för att läka såren ni fått.